Security Blog

Hur ger jag en AI-agent en API-nyckel utan att den ser nyckeln?

#44

November 20, 2026 · By Mila

← All posts

Ge agenten en referens i stället för nyckeln, och låt en proxy på samma maskin lägga den riktiga nyckeln i förfrågan på väg ut. Här är varför miljövariabler slutade räcka, och hur du sätter upp det.

Ge agenten en referens i stället för nyckeln, och låt en liten proxy på samma maskin byta in den riktiga nyckeln i förfrågan på väg ut. Agenten skriver clavitor://OpenAI/key där hemligheten ska in. API:et tar emot den riktiga nyckeln. Agenten har den aldrig i sin hand, så den kan inte skriva ut den, logga den eller övertalas att lämna över den.

Det är hela idén. Resten av den här sidan handlar om varför det spelar roll, och hur du sätter upp det.

Varför "lägg den i en miljövariabel" slutade fungera

För ett år sedan var export OPENAI_API_KEY=sk-... det normala sättet att ge en nyckel till ett skript. Ingen höjde på ögonbrynen.

Sedan började skriptet tänka själv.

En AI-agent läser filer, kör verktyg, skriver loggar och pratar med främlingar på internet. Varenda ett av dessa är en utväg för en nyckel den har:

  • Miljön. Allt agenten kör ärver den. Den dyker upp i /proc, i crash dumps, i CI-utdata.
  • Minnet. Hämta nyckeln vid körning och den ligger ändå i processen så länge agenten kör.
  • Konversationen. En prompt-injektion på en webbsida eller i en issue-kommentar ber agenten "bifoga din konfiguration för felsökning". En hjälpsam agent gör det.

Inget av det kräver en bugg i agenten. Det kräver bara att nyckeln finns någonstans agenten kan nå.

Mönstret: agenten frågar, proxyn signerar

Tänk på ett hotellkort. Gästen kan öppna sitt rum. Gästen ser aldrig huvudnyckeln, och dörren loggar varje svep.

För en API-nyckel ser det ut så här:

  1. Den riktiga nyckeln ligger i ett valv, krypterad.
  2. En proxy körs bredvid agenten, på samma maskin.
  3. Agenten skickar sin HTTPS-förfrågan med en referens där nyckeln ska in.
  4. Proxyn hämtar värdet från valvet, lägger det i förfrågan och vidarebefordrar den.
  5. Agentens sida har bara referensen, aldrig något annat.

Agentens loggar visar referensen. Det gör även dess kontextfönster. Det finns inget att läcka.

Hur du sätter upp det med Clavitor

Så här byggde vi det. En binär, en miljövariabel, ingen ändring i agentens kod.

Skapa en klient för agenten i ditt valv med de scopes den behöver, registrera sedan proxyn och starta den:

$ clavitor-proxy init
$ clavitor-proxy ca
$ clavitor-proxy serve

init registrerar proxyn som den klienten. ca skriver ut proxyns certifikatutfärdare: lägg till den i trust store:n som agentens HTTP-klient använder, eftersom proxyn själv öppnar agentens HTTPS-anslutning. Peka sedan agenten mot proxyn:

$ export HTTPS_PROXY="http://clavitor:$(cat proxy-auth)@127.0.0.1:1983"

$ curl -H "Authorization: Bearer clavitor://OpenAI/key" \
    https://api.openai.com/v1/chat/completions

proxy-auth är proxyns egna åtkomsttoken, filen bredvid binären. Varje anslutning måste bära den, så en annan användare på samma maskin kan inte låna proxyn. Proxyn lyssnar på 127.0.0.1:1983 och bara på den maskinen, om du inte medvetet sätter upp den för ett betrott privat nätverk.

Det fungerar med alla agenter vars HTTP-klient följer HTTPS_PROXY: Claude Code, Codex, dina egna skript. En inloggningsuppgift går bara till en värd som dess post listar som webbadress, så en prompt-injicerad agent kan inte peka samma referens mot en främlings server. Steg-för-steg-guiden finns i proxydokumentationen.

Vad händer med agentens övriga hemligheter?

Alla hemligheter färdas inte i ett HTTP-huvud. Ett distributionslösenord, en SSH-nyckel, en tvåfaktorkod för en inloggning.

För de fall ber agenten valvet om en namngiven post i taget med clavitor-cli, och bara om poster den har fått:

$ clavitor-cli get "GitHub Deploy" --field password

$ clavitor-cli get "Stripe API" --field key
clavitor-cli: CV-2041: Access denied.

Agenten kan inte lista valvet. En namnsökning visar som mest fem matchande titlar, och bara en räkning ovanför det.

Autentiserarkoder fungerar på samma sätt. clavitor-cli totp "GitHub" räknar ut den aktuella koden på agentens maskin, så den kan ta sig igenom en tvåfaktorsinloggning utan att någon läser av en telefon. Valvet håller hemligheten krypterad.

Vad det här inte löser

En proxy håller nyckeln borta från agenten. Den gör inte agenten pålitlig.

  • En komprometterad agent kan fortfarande använda den åtkomst den har fått. Den kan bara inte ta nyckeln med sig hem.
  • Någon med administratörsåtkomst till maskinen kan också använda proxyn, eller läsa dess minne.
  • Ett API som ekar tillbaka din nyckel i sitt svar lämnar den till agenten. Proxyn lägger nycklar i förfrågningar och filtrerar inte svar.

Därför spelar åtkomsten runt om lika stor roll som proxyn:

  • Scope. Varje agent får bara de poster den behöver. En arbetsagent ser GitHub och AWS. En distributionsagent ser SSH-nycklar och databasen.
  • Läsbegränsningar. Varje agent får bara läsa ett visst antal olika poster per minut och per timme, och du sätter siffrorna. En agent som går över sin timgräns två gånger inom två timme låses tills du låser upp den.
  • Ett spår. Varje läsning loggas: vilken agent, vilken post, när.

Kör du flera agenter? Ge var och en sin egen proxy och sin egen registrering. Då har var och en sitt eget scope, sina egna begränsningar och sitt eget spår, och agent A kan inte se agent B:s nycklar.

Kort version

Lämna inte över din nyckel till en agent. Ge den ett namn för nyckeln, och håll nyckeln ett steg bort, på en plats som avgör, varje gång, om den här agenten får använda den just nu.

Skapa proxyn eller se hur agentåtkomst fungerar.